Tillbaka
 

Röster från arbetslösa


Elisabeth i 30-årsåldern:

"Det här att vara självständig, att jag vet att jag klarar mig själv, det är liksom den största delen i ha ett arbete och att få ha arbetskompisar. Att man får ha en liten del för sig själv och få känna att man är något för andra. Det spelar faktiskt roll att jag går upp på morgonen och åker till jobbet. Är inte jag där så är det någon som ringer och frågar vart jag har tagit vägen, om jag har försvunnit. Just det här gör att man är viktig på något vis."


Yvonne - som varit arbetslös i flera år:

"Även om man har ett jobb som man inte tjänar så mycket pengar på så är man i alla fall någon och har ett jobb. Så det är inte bara pengarna. Man känner att man är någon och att man gör rätt för sig. Det är ju också den sociala biten med arbetskamrater som bara helt plötsligt försvinner när man förlorar sitt jobb. Även om vi inte umgicks mycket privat hade vi ju mycket med varandra att göra på jobbet."

Ur boken "Jobbigt", Margareta Winberg (redaktör), Sober Förlag, Malmö 1998


 
Tillbaka