Tillbaka
 

Tankar om att konkurrensutsätta arbetsförmedlingens service till arbetslösa

Inledning

Regeringen vill konkurrensutsätta arbetsförmedlingens monopolställning inom arbetsmarknadsservicen till arbetssökande. Meningen är att bemanningsföretag och andra hugade aktörer ska kunna bli samarbetspartners till arbetsförmedlingarna. Tanken är att arbetssökande fritt ska kunna välja mellan att stå kvar som kund hos AF eller att ta med sig en förmedlingspeng till exempelvis Manpower och sätta sin förhoppning och tillit dit. Arbetsmarknadsverket har beslutat om försöksverksamhet inom tre län, varav Västernorrland är ett. Som läget är nu så gnisslar samarbetet mellan AMS som ska upphandla verksamheten och olika bemanningsföretag som vill in på arenan. AMS godkänner inte att de jobb som kan erbjudas hos Manpower med flera bemanningsföretag ska klassas som riktiga jobb. En anledning är att personal som inte hyrs ut för uppdrag har en lägre lön när de går hemma och är overksamma. Regeringen har uppmanat parterna att föra lösningsinriktade samtal och förväntar sig därmed att problemen ska lösa sig.

Många frågar sig om det är rätt att prissätta ett så grundläggande mänskligt behov som att ha ett arbete. I stort ansluter jag mig till den skolan och tycker att det är tveksamt att ett renodlat företagsekonomiskt tänkande ska styra. Jag återkommer till för- och nackdelar med privata aktörer som arbetsförmedlare.

Men nu drar AMS igång ett samarbete med privata aktörer, dock inte några bemanningsföretag, Verksamheten kommer att pågå under drygt ett halvår och rikta sig till ungdom, utrikes födda och människor med funktionshinder. Detta ska bli intressant att följa!

Läs mer, artikel i Sundsvalls Tidning 2007-06-27

AMS förr och nu

Enligt vad jag läst i många tidningsartiklar, olika debattforum så är det många skribenter som ställer sig följande fråga: Kan det bli sämre än hur det fungerar i nuläget inom AMS-världen? Kan en myndighet vara så fyrkantig och osmidig som AMS fungerat fram till nu? Det behövs kanske att arbetsförmedlingarnas verksamhet blir konkurrensutsatt för att på så vis röra om lite i grytan och sätta lite press på myndigheten att bättra på servicen till arbetslösa? Frågorna tål att diskuteras och jag tänker nu försöka mig på en analys av situationen.

Förmedlingsverksamheten i AMS regi fungerade väl fram till nittiotalet och framför allt under sexito- och sjuttiotalet. Arbetslösheten var då förhållandevis låg och handläggarna hade goda möjligheter att förmedla riktiga jobb till arbetssökande. Man kunde även erbjuda lågutbildade hyfsade arbetsmarknadskurser och man bedrev även en skaplig arbetsvård som det kallades för på den tiden för personer som hade olika handikapp och för de med sociala och andra personliga problem. Sökandeskaran var var liten till antalet och tämligen homogen där lågutbildade och några LO-grupper var överrepresenterade. AMS hade på den tiden en bra överblick över läget på arbetsmarknaden och kunde därför hantera de situationer som uppstod.

Verksamheten har i alla tider omgärdats av ett byråkratiskt och omfattande regelverk som bestämt och angett handlingsutrymmet för tjänstemännen ute på arbetsförmedlingarna.

Från och med nittiotalet och dess höga arbetslöshet så anser jag att AMS och arbetsförmedlingarna inte räckt till för att ge arbetssökande den service som man borde kunna kräva av en sådan resursslukande verksamhet. Många debattörer i media och många arbetslösa som uttalat sig har betecknat arbetsförmedlingens verksamhet som åtgärdsverksamhet och inte ett serviceorgan som förmedlar jobb. Akademikerförbunden med Jusek och Saco i spetsen har kritiserat arbetsförmedlingarna för att vara dåligt insatt i högutbildades verklighet om man ser till utbildningsinnehåll och vad respektive yrkesområden kräver av sina utövare. Bland annat Jusek planerar därför att starta en egen arbetsförmedling.

Detta talar emot att bemanningsföretag får uppdrag inom arbetsförmedling

Att låta privata företag av typ bemanningsföretag med sitt strikta företagsekonomiska tänkande driva en arbetsförmedling och göra vinst på ett sådant grundläggande mänskligt behov kan ha ett högt pris. Får vi ett A, ett B och ett C-lag då, det är frågan? Jag inbillar mig att bemanningsföretagen traditionellt är väldigt noga när de anställer personer för uthyrning. Jag, menar personerna ifråga är ju företagets ansikte utåt, som det är för alla privata serviceföretag. Man ser helst att personerna är välutbildade, har spetskompetens, rätt ålder - inte för unga och inte för gamla. Framför allt tror jag att bemanningsföretagen i likhet med andra arbetsgivare är allergiska mot personer med långa luckor i meritförteckningen. Personerna ska helst vara självgående, dvs när man kommer ut på ett företag så ska de direkt kunna hugga in på arbetsuppgifterna. Uthyrningspersonalen ska besitta en hög social kompetens och kunna flyta in i arbetsgrupper på ett smidigt vis. De ska dessutom kunna tackla situationen av att inte räknas in som fullvärdig arbetskamrat i gruppen med allt vad det innebär.

Vilka blir det som kommer att ta med sig förmedlingspengen till Manpower eller Proffice?

A-laget kommer att bestå av välutbildade yngre krafter med eller utan arbetslivserfarenhet, men helst med fem till tio år ute på arbetsmarknaden. Det rör sig sannolikt även om nyblivna arbetslösa i högre åldrar som har spetskompetens inom olika yrkesområden. A-laget blir säkert lockade att vända sig till någon privat aktör och blir sannolikt välkomnade av företaget ifråga.

B-laget kommer sannolikt att bestå av prioriterade kategorier av arbetslösa. Jag tänker på ungdomar med eller utan gymnasieutbildning, invandrare och kanske äldre arbetssökande med någorlunda ljusa framtidsutsikter. Många ur B-laget vänder sig sannolikt till bemanningsföretagen som tar emot dem med hyfsat öppna armar.

C-laget blir alla de arbetssökande som faller utanför. Främst tänker jag på alla de människor om är långtidsarbetslösa och som har eller haft olika "skavanker". Ta bara den bitterhet och låga självkänsla som byggs upp hos individen i takt med att perioden utan jobb blir längre och längre. I denna stora grupp inryms alla åldersgrupper. Även om flera ur C-laget vill byta huvudman så är det inte säkert att dessa får plats hos bemanningsföreget. Blir det en storsatsning på exempelvis ungdomar och arbetsförmedlingen satsar stora pengar till bemanningsföretagen blir kanske situationen en annan.

Naturligtvis missunnar jag inte de arbetslösa som väljer att ta med sig en förmedlingspeng till en privat aktör, men ändå är det många frågor som dyker upp inombords.

Vilken utbildning har coacherna/rekryterarna på bemanningsföretagen? Har de en bra grund att stå på när det gäller att bemöta och ge service åt arbetssökande med stukad självkänsla och dålig tro på sin kompetens och sina förmågor? Har konsulterna utbildning inom beteendevetenskap eller inom coaching?

Vilka direktiv kommer bemanningsföretagen att få av AMS? Blir det tal om myndighetsutövning även där? I sådana fall kan det inte bli tal om någon större skillnad i "coaching"-rollen hos bemanningsföretagen. Då blir det knappast tal om några öppna frågor av typ: "Vilka planer har du för framtiden? Vad vill du med ditt arbetsliv? Frågor börjar då knappast med orden vad, hur , vilka? utan snarare med bör, måste, varför, ska!

Ska även bemanningsföretagen ha direkt rapporteringsskyldighet till
a-kassan eller ska rapporter om avvikelser gå via arbetsförmedlingen?

Vilken människosyn har rekryterarna/konsulterna på bemanningsföretagen och med den kultur som där råder. Jag tänker på det absoluta kravet att endast anställa människor som platsar ute på kundföretagen. Lutar det åt ett klass 1-tänkande? Personer med minsta skavanker har då svårt att få plats i rekryterarnas föreställningsvärld om att ge dem en plats hos ett kundföretag. Det är klart, handlar det mest om praktikplaceringar så kanske situationen blir en annan och särskilt då om man jobbar mot offentliga arbetsgivare.

En liten detalj angående människosynen eller hur man ska beteckna fenomenet. Många arbetslösa som sökt jobb hos bemanningsföretag får vare sig bekräftelse på att ansökan kommit fram eller svar på sin ansökan när rekryteringen är klar. Vad vittnar det om kan man fråga sig? Särskilt tragiskt tycker jag det är när det handlar om ungdom som sökt sig till bemanningsföretaget.

Vad talar för att privata aktörer ägnar sig åt arbetsförmedling?

Naturligtvis att arbetsförmedlingen får konkurrens och känner flåset i nacken och tvingas förbättra och skärpa upp servicen till arbetslösa.

På gott och ont är det en annan anda inom ett privat företag med mer raka puckar och framåtanda. För hugade arbetssökande som inte har långa luckor i meritförteckningen kan detta vara av godo anser jag.

Bemanningsföretagen har ett väl utvecklat nätverk och är kända bland företag, organisationer och myndigheter. Konsulterna känner chefer på företagen och vice versa. Det är självklart en stor fördel.

Ska arbetsförmedlingen ha kvar sin monopolställning?

Nuläget hos arbetsförmedlingen

Lågt individuellt hänsynstagande. Fortfarande dras väldigt många arbetslösa över en och samma kam, oavsett ålder eller utbildning och arbetslivserfarenhet.

Dubbla roller gentemot arbetssökande. Man är samtidigt handledare och myndighetsperson/kontrollant åt a-kassorna. Ger låg legitimitet bland arbetslösa.

För högt antal arbetssökande per handledare. Enligt uppgift kan en arbetsförmedlare ha hundratals arbetssökande att ge service till. Arbetsförmedlare hinner därför inte coacha och samtala i någon högre utsträckning.

Bristfällig omvärldsanalys. När man bestämt sig för en utbildningssatsning, kan tåget redan ha avgått från stationen så att säga. Identifierar inte alltid trender på arbetsmarknaden och när arbetssökande kommer på besök och vill gå en utbildning, så blir svaret att "det finns inga garantier för att du ska få ett jobb och därför kan vi inte bevilja medel".

Krångligt regelsystem med många anvisningar, handlingsplaner, paragrafer, bestämmelser och koder. Bara det kan göra att man som arbetssökande har gett upp innan man går in i byggnaden.

På senare tid, otroligt många förändringar och omorganisationer. Ta bara som det fungerat för mig och mina kontakter med arbetsförmedlingen det senaste året. Jag har fått byta handläggare fyra gånger. Anledningen sägs vara omorganisationer och flera med mig har upplevt samma sak. I ett sådant läge blir det knappast någon kontinuitet eller förtroendeuppbyggnad att tala om.

Något som däremot fungerar väldigt bra i arbetsförmedlingsvärlden är dess kundtjänstverksamhet som finns utplacerad långt upp i norr bland annat. Trots att handläggarna är placerad långt bort fysiskt när man ringer dem så ger de en eminent service anser jag och många med mig är av samma åsikt. En anledning tror jag till att verksamheten fungerar så väl är att handläggarna själva inte har någon direkt myndighetsutövning och direkt rapportering till a-kassorna. Den delen av jobbet sköter handläggarna på respektive hemort om. Handläggarna i kundtjänsten kan släppa detta och samtala i en något friare ton än kollegorna med direkt arbetssökandeansvar.

Framtiden för arbetsförmedlingen

Alliansen har lämnat anvisningar om att arbetsförmedlingen ska förbättra matchingen av arbetssökande till arbetsgvivarnas och företagens behov. Arbetsförmedlarna ska fungera mer som coacher gentemot sina arbetssökande. Tankarna är det inget fel på och får man verksamheten att fungera så kommer nog många arbetssökande att få nytta av det.

Det ska bli intressant att se hur verksamheten framskrider och utvecklas efter 2007-07-02.

En skiss på en fungerande arbetsmarknadsservice till sysselsättningssökande människor

Eftersom jag är av den åsikten att ha ett arbete ska jämställas med ett grundläggande mänskligt behov så bör förmedlingsverksamheten stanna kvar i statlig regi, men med vissa reservationer.

En annan av mina definitiva trossatser är att arbetsförmedlingen inte kan trolla med knäna, det vill säga den kan inte skapa jobb eller ordna en anställning åt mig personligen. Detta oavsett om förmedlingsverksamheten drivs i privat eller offentlig regi, men den kan underlätta för människor att göra sig anställningsbara som det så vackert heter. Då krävs det att arbetssättet förändras jämfört med tidigare som jag ser det.

Det viktigaste i arbetet med att förändra den framtida arbetsförmedlingen är att skapa miljöer i vilka arbetssökande kan känna sig bekväma och välkomna inom.

  • Inledningsvis så bör tiden för samtalet individanpassas. Om personer behöver längre tid för besöket ska möjligheter för detta finnas. Alla har inte likadana behov och detta ska klart framgå vid besöket.
  • Tänk om besöket inleds med en fråga från handläggaren om hur du som arbetssökande mår här och nu. Inte bara att förmedlaren direkt sätter igång och diskuterar handlingsplan och hur många jobb man sökt och inte sökt. Detta skulle kanske ge en bra grogrund för en fungerande dialog.
  • Öppna samtala istället för att som nu, samtal på arbetsförmedlarens villkor. Frågor som inleds med ord som "borde", "måste", "ska" existerar inte.
  • Arbetsförmedlaren ska fungera som en coach och ett bollplank och inget annat. Först när han tillsammans med den arbetssökande diskuterat fram en gångbar väg kan ett beslut fattas. Coaching baserad på myndighetsutövning och envägskommunikation är inte värd namnet.
  • Varje arbetssökande ska ses som en unik individ med en egen behovsbild som baseras på tidigare jobb, utbildning och personlig läggning.
  • Skapa överlevnadsgrupper där man mixar lite lagomt bland skaran av arbetslösa. En grupp är maximalt 15 personer med lagom spridning i ålder, studie- och arbetslivsbakgrund. Gruppen coachas av en utbildad samtalspartner. Låt de gruppmedlemmar som så önskar emellanåt ta över ledarskapet eller sekreterarskap. Många människor kan växa av detta. Förmå gruppen att träffas även utanför arbetsförmedlingen. Bjud in externa resurser för föreläsningar och temadagar.

Hur uppnår man då detta?

  • Friställ arbetsförmedlaren från rollen som myndighetsutövare och rapportör till a-kassan. Många arbetsförmedlare känner sig inte bekväma i den rollen. Vi vet också att hotbilden mot dem har ökat på senare tid.
  • Anslå mer resurser till arbetsförmedlingen så att antalet konsulter ökar och kan ge en meningsfull coaching till sina arbetssökande.
  • Utbilda arbetsförmedlarna så att de kan bedriva coaching och fungera som bollplank. Ge dem utbildning i psykologi, kognitiv beteendeterapi, sociologi med mera. Det viktiga blir att stärka arbetssökandes självkänsla och självförtroende.
  • Varför är den sistnämnda punkten så viktig? Jo, ska arbetssökande ut och knacka dörr och jaga de osynliga jobben gäller det att de gör det med en viss pondus och inte känna sig nertryckt i skoskaften!
  • Förbättra omvärldsanalysen bland expertisen på förmedlingskontoren så att man i tid identifierar trender på arbetsmarknaden.
  • Lätta på regelverket och minska på byråkratin.
  • Skapa flexibla och dynamiska förmedlingskontor som känner av sin lokala hemvist och ortens behov.

Bidrar ansvariga politiker till att ovanstående genomförs tror jag att vi kan få en arbetsförmedlingsverksamhet med legitimitet hos sina intressenter (arbetssökande och arbetsgivare).

© Klas Hägglund, 2007

 
Tillbaka