Att förlora sitt arbete är att förlora allt

Insändaren som heter Gunilla Wallberg uttrycker många typiska tankar som dyker upp när man blir arbetslös.

Att bli arbetslös är som en separation och de känslor och upplevelser som är förknippade med det. Så fort uppsägningsbeskedet kommer tvingas du leva med flera existentiella frågor. Hur blir det med ekonomin? Hur blir det med min försörjning? Så mycket som jag har satsat i företaget, är detta belöningen?

Hur väl förberedd är jag för att gå ut i arbetslöshet? Har jag rätt kompetens för att hävda mig på arbetsmarknaden?

"Din första arbetslösa dag ska du infinna dig på arbetsförmedlingen. I öppna lokaler tar en arbetsförmedlare emot och registrerar dina personuppgifter direkt i ett datasystem. Naket och opersonligt och hela tiden andra öron som hör vad du säger. Registreraren för dig sen till en bildskärm och berättar att kommande tre månader ska du söka jobb på egen hand och först ska du registrera dina uppgifter i datasystemet så att arbetsgivare kan hitta dig. "Och du ska veta att vi finns till hands för att svara på dina frågor." Vilka frågor? Knappast om att din värld rasat, din identitet håller på att lösas upp."

Gunilla Wallberg berättar om den ångest man upplever som arbetslös. Ångest över att den förvärvade yrkeskunskapen från 30 års tjänst och den utbildning hon hade inte längre kommer att räcka till. Ångest för att tvinga sig till att ringa på jobb som hon vet inte passar henne. Ångest för att få negativa besked.

Gunilla Wallberg berättar även om hur främmande och opersonlig hon upplever miljön på arbetsförmedlingen. Hon berättar om inställelseordern från arbetsförmedlingen efter att stämplat i 100 dagar. Hon uttrycker främlingsskap över rutinen med handlingsplan och att hennes bakgrund ska kodas för att passa in i datasystemet. Hon kallar mötet med den nye förmedlaren för ett "förnedringens" möte.

"Trots ihärdigt sökande har du inte nått något resultat och a-kassedagarna är snart förbrukade. Vad händer nu? Nu väntar garantiplats. Enkla arbetsuppgifter, vika tvätt, tvätta fönster, kratta i parken. Att vara sysselsatt åtta timmar om dagen. Varför finns ingen offentlig plats där vi människor får skrika ut vår vanmakt och frustration? Varför uppnås inte bättre resultat i de stora försäkringssystemen, trots de enorma summorna av statliga medel som plöjs ner? Och ständigt fylls dessa system på med övervakare på övervakare som ska stävja fiffel och bedrägeri. Men det går inte att med hotmetoder skapa arbeten och vägleda människor till att försörja sig på egen hand. Ska någon statlig verksamhet konkurrensutsättas så är det uppgiften att förmedla arbetstillfällen till arbetssökande personer".

Saxat ur en insändare i DN, 2005-03-08