Tillbaka
 

Tänk om politiker och arbetsgivare skulle byta skor med oss arbetslösa för en veckas tid

Många är vi långtidsarbetslösa som fått smaka på de negativa beskedens kranka verklighet när arbetsgivarna gör tummen ner när vi söker jobb hos dem. Antalet återsända ansökningar med det kända tackbrevet växer för varje vecka och månad och år som går och så med detta även vår förtvivlan. Skarpt understödda av arbetsförmedling, a-kassa och numer även en visionsfylld regering fortsätter vi ändå att stå till arbetsmarknadens förfogande, om än bara med hakan ovanför vattenytan.

Det är numera välkänt att arbetsgivare tenderar att anställa A-människor med rätt ålder, rätt bakgrund och med de rätta egenskaperna. Läser man platsannonser så får man gärna intrycket av att företagen söker personer som är en blandning av Fantomen och Einstein. Sedan har vi den berömda sociala kompetensen som framhålls som ett ytterligare krav på den person som ska anställas. Detta för att personen ifråga lätt och snabbt ska smälta in i omgivningen på företaget.

Arbetsgivarna aktar sig däremot för att anställa personer med luckor i meritförteckningen, med fel namn, med fel ålder, som är blyga eller på annat sätt inte socialt skräddarsydda personer. Många som nu står utanför arbetsmarknaden sorteras tyvärr in i ovanstående på ett eller flera vis.

"Vadå? Ska vi företag ta social hänsyn nu också när vi ska nyanställa? Det ligger inte på vårt bord och vi har definitivt varken råd eller tid att göra det" Vi kan inte chansa när vi anställer en person. Vi måste satsa på säkra kort!" Ja, så låter det sannolikt ute i sammanträdesrum och på arbetsplatser.

Visst har jag förståelse för att företagen inte kan anställa alla som står utanför arbetsmarknaden och ingen kan kräva att den privata sektorn ensam kan råda bot på arbetslösheten. Men vi har ju en offentlig sektor som i högre grad än nu skulle kunna träda in och öppna sina dörrar för arbetslösa individer. Egentligen har jag ingen större förståelse för att ansvariga regeringar så till den grad skär ner på offentliga förvaltningar så att de inte har ekonomiskt utrymme för att lindra arbetslösheten under lågkonjunkturer.

Tänk om ansvariga politiker och tjänstemän inom arbetsmarknadsservicen, privata och offentliga arbetsgivare för en vecka fick smaka på den hårdföra och förtvivlade verklighet som långtidsarbetslösa tvingas uppleva vecka efter vecka, månad efter månad. Kanske skulle deras inställning till fenomenet arbetslöshet förändras?

För en tid sedan såg jag ett filminslag från ett seminarium om rasism där vita och färgade amerikanska medborgare möttes för att diskutera samhällsproblemet. Som huvudövning fick deltagarna byta plats med varandra och "goda amerikaner" blev nu den part som fick känna på spott och spe och känna sig mindre värda. Rollspelet blev en kännbar och nyttig övning för den vita och "självsäkra" delen av församlingen och man fick verkligen känna på utanförskapets villkor om än bara för en kort tid och på en konstlad väg.

Vi lär väl aldrig få uppleva ett sådant erfarenhetsutbyte när det gäller att låta arbetande människor byta plats med arbetslösa, men det skulle vara en nyttig erfarenhet för dem som beslutar om villkoren för arbetslösa och de som stänger dörren vid rekryteringar. Kanske skulle man då inse att det inte räcker med punktinsatser som nystartsjobb och andra lättnader för arbetsgivarna. Möjligen skulle man också inse att försämrade villkor i a-kassesystemet och andra knutpiskeslag mot arbetslösa personer snarare sänker dem än stärker dem.

Istället kanske de skulle förstå att problemet inte kan spåras till den arbetssökandes ovilja att börja arbeta. Politiker och arbetsgivare skulle då kanske inse att kärnproblemet snarare ligger i att självkänslan hos långtidsarbetslösa fått sig en så allvarlig törn att energin och självförtroendet till att kontakta arbetsgivare ligger på en mycket låg nivå. Nära förknippad med en låg självkänsla är den låga framtidstro som följer med på köpet. Sammantaget skapar det ett förlamande syndrom hos långtidsarbetslösa som kräver genomtänkta helhetslösningar.

Följande typexempel belyser skillnaden i självkänsla och framtidstro mellan människor som har jobb och alla de som inte har grundbehovet uppfyllt.

Ungdom med arbetslivserfarenhet

"Om några år har jag ett bra jobb som jag kan försörja mig på och då kan jag flytta hemifrån föräldrarna och skaffa mig en egen tillvaro. Jag har en mycket positiv framtidstro".

Ungdom utan arbete

"Jag får aldrig något riktigt arbete och kan därför inte flytta hemifrån föräldrarna. Allt känns hopplöst och jag har ingen framtidstro. Ingen tror på mig. Var finns det plats för mig"?

Vuxna med arbete

"Nu har jag ett jobb som jag trivs bra/någorlunda bra med och kan utveckla mig i. Om några år kan jag byta upp mig till ett ännu bättre. Om fem år bygger vi ett hus så att alla i familjen får plats och säkert får vi pengar över till annat som t.ex. utlandsresor".

Vuxna utan arbete

"A-kassan räcker inte till annat än mat för dagen och tak över huvudet. Jag är ständigt stressad och fylld av ångest inför framtiden. Jag har ingen möjlighet till rekreation eller personlig utveckling. Pengarna räcker inte till för det. Efter alla avslag på mina jobbansökningar känner jag mig helt värdelös och det känns som att alla ser ner på mig".

Avslutning

Jobb- och utvecklingsgarantin är ett av svaren på långtidsarbetslösas förtvivlade situation på arbetsmarknaden, åtminstone enligt regeringens direktiv till det nya AMS. Arbetsmarknadsåtgärden ska inledas med en period av coaching kombinerad med söka-jobb-aktiviteter, alternativt utbildningsinsatser. Meningen är att långtidsarbetslösa ska stimuleras till att ge sig ut och knacka dörr hos lämpliga arbetsgivare.

Frågan är bara, kommer arbetsförmedlingen få sådana ekonomiska resurser så att den kan ge arbetssökande redskap för att stärka sin självkänsla. Utan en positiv självbild är det svårt att göra en meningsfull dörrknackningsoperation. Du går knappast hem hos en arbetsgivare om du känner det som att du står med mössan i handen och tigger om jobb samtidigt som du förmedlar en bild som säger "ursäkta att jag finns till".

Så länge huvuddelen av skulden till samhällsproblemet läggs på de arbetslösa och deras ovilja att arbeta får vi nog vänta på konstruktiva helhetslösningar som stärker individerna. Därför är det kanske hög tid att politiker och arbetsgivare lånar arbetslösas väl använda skor och kängor så att de får känna in den förtvivlade och kalla verklighet som råder för väldigt många människor i vårt land.

Läs vad Kommunalarbetaren skriver 2008-04-23

© Klas Hägglund, 2007-08-20

 
Tillbaka