Tillbaka
 

Arbetsförmedlingen

Analys av nuläget

Ingen kan ha undgått att läsa om all den kritik arbetsförmedlingen har fått från arbetssökande, från arbetsgivare, från politiker, från arbetsgivare och från tidningsskribenter och från medieröster. Mycket av kritiken är inriktad på matchningen mellan arbetsgivares lediga jobb och arbetssökande inte fungerar. Mest påtagligt är detta för bristyrken inom exempelvis vård, undervisning och inom teknik.

I det negativa mediedrevet ska man dock komma ihåg några viktiga aspekter som inte riktigt kommer fram i debatterna och som regeringar och departement ytterst är ansvarigt för. Arbetsförmedlingen är en politiskt styrd myndighet, som bara har att finna sig i och att förhålla sig till och oftast då i motgångens tid. Regeringar har hittills vägrat att jobba för en modernisering av arbetsförmedlingen och envist låtit det rulla på som tidigare, samtidigt som man vältrat över nya arbetsuppgifter på hårt prövade tjänstemän. Nu ropar skallen höga för att i grunden förändra verksamheten eller för att helt avveckla myndigheten i dess nuvarande form.

  • Huvuddelen av alla inskrivna hos arbetsförmedlingen representeras av kategorier som står långt ifrån arbetsmarknaden. Dels av nyanlända med bristfällig utbildning; ej fullgjord gymnasieutbildning, nyanlända med ej validerade yrkeskunskaper från sitt hemland. En annan numerärt stor kategori är funktionshindrade som inte platsar ute på den öppna arbetsmarknaden eftersom arbetsgivares krav på självgående, välutbildad arbetskraft är högt ställda. Ungdomar utan gymnasieutbildning är en annan utsatt grupp som är högt representerad hos arbetsförmedlingen. Arbetssökande med olika sjukdomstillstånd är en relativt ny grupp arbetssökande som blivit utförsäkrade från försäkringskassan för att sedan tvingas skriva in sig på arbetsförmedlingen för att söka jobb som inte finns för dem. Äldre arbetssökande, 40 - 65 år som på grund av rådande åldersdiskriminering har mycket svårt att ta en anställning hos en arbetsgivare. De tre första av ovan uppräknade kategorier är överrepresenterade bland inskrivna arbetslösa. Det säger sig därför självt att arbetsförmedlingen får dåliga resultat i matchningskedjan. Trots alla försök med bidragsanställningar, mediekampanjer, mässor och dylikt har myndigheten stora problem att förmedla jobb till sina arbetssökande människor.
  • Externa aktörer, coachföretag, utbildningsföretag, bemanningsföretag, EU-projekt - är dessa så mycket bättre på att matcha arbetssökande mot lediga jobb? Lyckas man så mycket bättre än vad arbetsförmedlingen gör? Jag har sökt svar på det men ännu inte lyckats få någon statistik på hur aktörerna lyckas förmedla riktiga jobb till deltagarna. Det verkar inte finnas några uppgifter på detta. Många kritiker till AF efterlyser att myndigheten ska avvecklas i sin nuvarande form och ersättas med privata alternativ. Det man då inte tänker på är att arbetsförmedlingen ända sedan millennieskiftet beordrats att köpa förmedlings-/matchningstjänster av privata företag och EU-projektägare. Betydande delar av förmedlingen/matchningen har alltså redan utlokaliserats till privata aktörer. Har man lyckats bra? Nej, det kan man inte ha gjort eftersom långtidsarbetslösheten är fortsatt hög.
  • Ett byråkratiskt, snårigt och otidsenligt regelverk. Regelverket har sina anor från 1960-1970-talet då byråkratin växte fram med kraft och blev accepterad bland allmänheten och bland kunder/användare. På den tiden fick alla som ville ha ett arbete också anställingar, enkelt uttryckt, men det ligger mycket sanning i det. På den tiden var det heller inga problem med att ha krångliga regelverk. Det var på något sätt allmänt accepterat som jag är inne på ovan. Det var mycket administration för handläggarna även på en tiden, men då handlade det om pappersarbete och pärmhantering. Framför allt hade inte arbetsförmedlarna så många jobbsökare att ansvara för, eftersom arbetslösheten då var så låg. Nu är arbetsförmedlarna mer administratörer som ska hantera olika stödsystem i vilka kundernas personuppgifter, yrkesområden, handlingsplaner ska uppdateras. Sedan något år har handläggarnas kontrollfunktion utökats och samtidigt rationaliserats i och med att arbetssökandes aktivitetsrapporter ska granskas och beslutas om.
  • För många arbetssökande per handläggare. Jag har hört historier både från arbetsförmedlare och från jobbsökare, som vittnar om 2-300 ärenden per handläggare. Det säger sig själv om nu det stämmer att servicen och kontakterna blir därefter. Arbetsförmedlarna hinner helt enkelt inte med att ge önskvärd service till sina kunder, vilket sannolikt skapar frustration. Fackliga organisationen ST har också rapporterat om höga sjukskrivningstal bland arbetsförmedlare.
  • Egentligen har arbetsförmedlingen ett omöjligt uppdrag. Man ska både ta på sig myndighetskostymen, stå med piskan och mana på och kontrollera så att arbetssökanden fullgör sina skyldigheter när det gäller leta och öka jobb. Samtidigt ska man förmedla jobb efter bästa förmåga och ikläda sig en coachroll för att uppmuntra och inspirera sina kunder. Jag utgår ifrån att det är mycket svårt att förena sådana motstridiga roller.

Min personliga kritik av arbetsförmedlingen

  • Främmande miljö. Har alltid tyckt att miljön när man stiger in i arbetsförmedlingens kundmottagning känns främmande och allt annat än välkomnande. När väl dörrarna låses upp klockan 10 på dagarna går man först igenom ett rum med några datorer, för att sedan stiga in i huvudlokalen den stora. Väl inne trängs man i regel med många andra jobbsökare som sitter och väntar på sin tur att få träffa en arbetsförmedlare. Stämningen är oftast spänd och trist och ofta blir det inte bättre när man väl får träffa sin handläggare på dennes kala besöksrum. Det man i regel får diskutera vid mötet är handlingsplaner, sökområden och sökfrekvenser. Inspirerande coachning lyser i regel med sin frånvaro och det förstår jag eftersom varje handläggare har så många andra jobbsökare att serva. Det finns undantag bland personalen och några jnag mött under mina arbetslöshetsperioder har varit goda lyssnare och stöttat efter bästa förmåga. Jag vet också att många med mig upplever fysiska besök på arbetsförmedlingen som negativa händelser och man aktar sig sedan att ta förnyade kontakter. Det finns många ungdomar som helt väljer bort kontakt med arbetsförmedlingen. "Där får man ingen hjälp att hitta jobb och händer det någoning blir det bara meningslösa aktiviteter".
  • Ständigt byte av arbetsförmedlare. Jag anser att det är mycket negativt att aldrig veta vilken ens handläggare blir vid nästa kontakt. Det verkar vara som en grundlag att verksameten omorganiseras med jämna mellanrum och att arbetsförmedlarna får ändrade villkor att förhålla sig till. När jag gjorde mitt sista besök på Sundsvallskontoret träffade jag en inspirerande och lyhörd arbetsförmedlare som gav mig snabba och goda tips på jobbuppslag, men mötet avslutades naturligtvis med att jag informerades om att ett byte skulle ske vid nästa kontakt. Det hände aldrig eftersom perioden av arbetslöshet skulle bli kort för mig. Detta att arbetsförmedlare ständigt byts ut verkar vara ett utbrett problem enligt de många kontakter jag har med arbetssökande både lokalt här i Sundsvall och vad jag hört från folk ute i landet.
  • Kontrollfunktion, maktspråk. Arbetsförmedlaren är a-kassans förlängda arm. Hen ska kontrollera att arbetsökanden uppfyller villkoren för att erhålla a-kassa. Tidigare gjorde man det manuellt där man följde upp personers sökaktiviteter via samtal/kommunikation direkt eller via post/mail. Nu har detta arbete rationaliserats och effektiviserats sedan man införde obligatorisk aktivitetsrapportering för samtliga arbetssökande. I den funktionen behöver ej längre arbetsförmedlaren träffa sina klienter. Blir det en avvikelse däremot, till exempel en oregistrerad aktivivitetsrapport, kan det bli en kallelse till vederbörande arbetssökande att förklara sig eller komma på besök. I de anvisningar som finns kring aktivitetsrapporteringen finns olika straffskalor presenterade som ska reglera underlåtenhet att söka jobb, eller andra överträdelser av rapporteringsskyldigheten. Här talar vi om myndighetsutövning och maktspråk. En information som alla jobbsökare får ta del av och även då en stor andel som aldrig har kunnat drömma om att följa bestämmelserna.
  • I händerna på politiker som kör på i samma spår som man alltid gjort och skapar fyrkantiga regelverk. Arbetsförmedlingen går på order från regering och departement och de regelverk som skapas bygger på en tråkig syn på hur arbetssökanden ska behandlas och stöttas. Det ges inte tillräckligt utrymme för individen i systemet. Istället ska alla arbetssökanden dras över en och samma kam och resultatet blir då också därefter. Många upplever att de inte får något bra stöd av arbetsförmedlingen och känner sig ibland också rent motarbetade när myndigheten staplar mindre meningsfulla åtgärder och program på hög.
  • Nyarbetslösa lämnas åt sitt öde och får bli sin egen arbetsförmedlare. Det har jag alltid frågat mig själv om varför nyarbetslösa nedprioriteras av arbetsförmedlingen. I regel är inte arbetsmarknadsutbildningar tillgänglia. I regel får man inget individuellt stöd av arbetsförmedlare. Du ska ha förbrukat dina a-kassedagar innan jobb-och utvecklingsgaran tin är aktuellt. Det är bevisat att redan efter en kortare tid av arbetslöshet försämras självförtroende och tron på sina egna förmågor och kompetenser hos individen. För varje vecka och månad som går i arbetslöshet kan få negativa följder för en arbetslös persons framtida möjligheter.
  • Arbetsmarknadsåtgärder upplevs inte meningsfulla. Ja, alla dessa CV-kurser som jag och många andra tvingats till att delta i. En nödlösning eftersom andra kreativa alternativ saknas eller har saknats.
    Har man varit på 5-10 kurser med likartad innehåll så blir nyhetsvärdet begränsat om jag får säga så. Och det här fortsätter arbetsförmedlingen med, men nu är det matchningsföretagen som gör omtagen. Som vanligt anslås den första perioden till CV-skrivande, som har föregåtts av en kompetensanalys under ett par veckor. Jag säger inte att innehållet är meningslös, men har man gjort flera liknande resor blir det inte moiverande att göra omtag. Dessutom finns det obegränsad information att inhämta från Internet. Jag gissar att matchningsföretagen själva plockar det mesta av sitt material därifrån, något som undertecknad många gånger fått förfrågningar om.
  • Jobbmässor upplevs av många som meningslösa då man beordrar alldeles för många arbetssökande till varje tillfälle. Bildas långa köer till utställande företag. Ljudnivån upplevs störande. Min och många andras erfarenhet av jobbmässor, ordnade av arbetsförmedlingen är följande: Dåliga och ej ändamålsenliga lokaler, där dålig ventilation och obefintlig akustikanpassning är kännetecknande. Arbetsförmedlingen bjuder in vitt och brett, som i fallet med mässor i Sundsvall, där man bjuder in tusentals arbetssökande, av alla kategorier, inte bara lokalt utan även från angränsande kommuner i länet. Alla ska trängas och gå runt bland utställande arbetsgivare och utbildningsföretag. Man har små möjligheter att få till en personlig kontakt med arbetsgivarrepresentanter och när man väl får det efter att ha köat i långa stunder, är bullernivån och temperaturen i lokalen så besvärande att alla parter har det svårt att få till vettiga dialoger. Ofta handlar det om bemanningsföretag, men även större arbetsgivare som kommuner och landsting med vissa anställningsbehov. Min erfarenhet här är att du aldrig får träffa ansvariga chefer, eller ansvariga rekryterare. Det företagens representanter brukar säga är att man är välkommen att skriva in sina personuppgifter och ansökningsbrev på respektive webbplats i anvisade webbformulär.
  • AF och kompletterande aktörer. Arbetsförmedlingens service till långtidsarbetslösa har mycket övrigt att önska. I två decennier har man tagit fram olika motivations- och aktivitetsprojekt till vilka man lotsar arbetssökande med eller emot deras vilja, oftast emot. Typiska kursmoment brukar vara, dels söka jobb-aktiviteter och dels kurser i personlig utveckling av skiftande karaktär och kvalitet. I regel har det även funnits inslag av personlig coachning, men oftast då på en mindre frekvent basis, läs en gång i månaden där en arbetssökande kunnat träffa sin jobbcoach. Projekten har kommit och gått och även antalet långtidsarbetslösa som tvingats in som deltagare. Samma personer kan under sin bana som arbetssökande ha varit med på 5-10 dylika motivationskurser. Många upplever dessa som meningslösa eftersom dom oftast inte leder till jobb, detta trots att aktörerna lovat guld och gröna ängar med ett stort nätverk av företag som man samarbetar med. I verkligheten har aktörerna haft svårt att skaka fram praktikplatser och arbetstillfällen. Istället har man uppmanat deltagande jobbsökare att själva fixa en praktikplats. En sådan situation är inte precis önskvärd för en långtidsarbetslös person med låg självkänsla och med ett obefintlig kontaktyta av arbetsgivarkontakter på sitt bord. Snarare vill man en bra verkstad från arbetsförmedlingens sida med projekt där man snabbt kan få in en fot till en arbetsgivare. Styrning och kontroll av externa aktörer. Kraven och styrningen av coachningsföretag är så hårt reglerade att handlingsutrymmet att påverka innehållet för de arbetssökande är starkt begränsat. I kombination med att ersättningen per deltagare är tämligen låg, blir innehållet av det torftigare slaget, som jag ser det. Följden blir att stöd och matchning och eu-finansierade projekt får ett innehåll helt i linje med arbetsförmedlingens förhållningssätt till arbetssökande. Inget större utrymme för individuella önskemål eller individella vägval.

Några tankar om hur man kan förbättra arbetsmarknadsservicen med arbetsförmedlingen i spetsen.

  • Renodla arbetsförmedlingens uppdrag. Låt arbetsförmedlarna vara just som ordet antyder, låt handläggarna vara arbetsförmedlare. A-kassorna kan få statlig finansiering så att dessa helt kan ta över kontrollfunktionen.
  • Organisera om arbetsförmedlingen. Specialistenheter/-avdelningar för olika yrkeskategorier och branscher.
  • En särskild arbetsförmedling för nyanlända. Jag anser att nyanlända borde ha ett eget serviceorgan som stöttar och förmedlar insatser på deras väg mot jobb i Sverige. Kategorin kräver stora insatser av arbetsförmedlingen för att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Som det fungerar nu så konkurrerar nyanlända med flera andra svaga grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden. Det är inte bra och optimalt att flera svaga grupper ställs mot varandra när det gäller behövliga insatser från arbetsförmedlingen.
  • Ökad uppföljning och nogrannare kontroll av externa aktörer.
    Fortsättning följer.

© Klas Hägglund

 
Tillbaka